svartvitt
fåglar
det finns massor med fåglar utanför mina fönster
men det är ganska mysigt
fina bilder iallafall
mitt i veckan, snart
denna veckan har inte alls varit min vecka.
hemsk vecka, det mesta har bara varit typ öh.
hhahah, om ni fattar.
och ja, Det mesta. inte allt såklart.
men ni vet, det finns dagar när allting bara känns sådär halvtungt
jobbigt, förvirrande osv
ibland så känner man sig bara lite ivägen, lite jobbig, lite störd. osv
men det är så det är ibland.
tror också att det är för att jag är nervös, eftersom att jag börjar jobba nästa vecka
när utbildningen är slut. sjukt nervös faktiskt. jobbigt.
anyway, jag orkar inte sitta och whina som en idiot, och klaga som en tönt
så jag tänker lägga upp en bild och sen tänker jag faktiskt gå och sova.
eller nä okej, men lägga mig i sängen och kolla lite l word iallafall.
och äta lite godis, hihih.
gonnnat iallafall. hejdå
hemsk vecka, det mesta har bara varit typ öh.
hhahah, om ni fattar.
och ja, Det mesta. inte allt såklart.
men ni vet, det finns dagar när allting bara känns sådär halvtungt
jobbigt, förvirrande osv
ibland så känner man sig bara lite ivägen, lite jobbig, lite störd. osv
men det är så det är ibland.
tror också att det är för att jag är nervös, eftersom att jag börjar jobba nästa vecka
när utbildningen är slut. sjukt nervös faktiskt. jobbigt.
anyway, jag orkar inte sitta och whina som en idiot, och klaga som en tönt
så jag tänker lägga upp en bild och sen tänker jag faktiskt gå och sova.
eller nä okej, men lägga mig i sängen och kolla lite l word iallafall.
och äta lite godis, hihih.
gonnnat iallafall. hejdå
-
och jag kan inte sova.
såklart.
men nu ska jag försöka sova iallafall.
för att jag måste.
usch jag gillar verkligen inte början på veckan.
nä.
godnatt
fredag.
you totally didn't kicked my ass, mentally.
cause you doesn't know how to do it, fucker.
Du frågade var jag hade varit
Varför jag var så sen
Jag sa att jag fastnade i vinden
Du trodde mig inte och bad mig att förklara
Jag svarade att om man går i motvind
Så går det lite trögt
Om man börjar gå fortare då
Så tar vinden också i
Som om den gjorde allt i sin makt
För att man inte ska komma fram
Och jag sprang
För att jag ville komma fram
Men jag fastnade i vinden istället
Stod stilla fast att jag sprang
För att jag inte kunde vänta
cause you doesn't know how to do it, fucker.
Du frågade var jag hade varit
Varför jag var så sen
Jag sa att jag fastnade i vinden
Du trodde mig inte och bad mig att förklara
Jag svarade att om man går i motvind
Så går det lite trögt
Om man börjar gå fortare då
Så tar vinden också i
Som om den gjorde allt i sin makt
För att man inte ska komma fram
Och jag sprang
För att jag ville komma fram
Men jag fastnade i vinden istället
Stod stilla fast att jag sprang
För att jag inte kunde vänta
onsdagskväll.
HEJ OCH HÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
haha nej, nu ska vi inte vara såna.
Här sitter jag, och lyssnar på Mr. Big - To Be With You, fin låt, ja.
Annars gör jag inte så mycket, sitter här med min dator i knäet och ville typ skriva lite.
Eller något, haha nä, jag vet faktiskt inte.
Jag mår illa idag, jag känner mig lite, jag vet inte haha bortglömd kanske.
Av ingen speciell anledning, jag bara gör det. Förmodligen för att jag pratade med min mamma igår, och sa att jag har fått jobb. och hon typ NÄMEN ÄR DET SANT? GRATTIS?!!!
Då kom jag på att jag faktiskt inte har pratat med så många, på rätt så lång tid.
Haha, nämen ni vet, ibland så känns det lite som om man finns bara för att man finns
Man liksom existerar, fast man märks inte så mycket.
Typ så känns det.
Jag vet inte riktigt, jag borde göra något, känner mig rastlös och sånt.
haha usch, det känns som om jag skulle kunna gråta vilken minut som helst, fast inte för att jag är ledsen, för det känns inte som om jag är ledsen. Bara liksom, ja. Jag vet inte.
Det är väl hormoner eller något, jag har kanske kommit i klimateriet, HAHAHA!
Nä, eller inte. Men det känns typ, som om ena minuten så känner jag mig glad, nöjd osv.
Sen tar det liksom max 5 minuter, så känns det som om jag ska börja gråta, HAHA. för ingenting?
Cp. Kanske ska gå och ta mig en cigg, läsa en bok och tänka på ingenting.
Och nu känns det ännu mer cp att jag skrev ner det här, haha. för nu kommer alla tro att jag är ett jävla schizo-cp, meeeeeeen då får dom tro det, jag bryr mig inte särskilt mycket.
Och nu känns det bra igen, haha?
Sitter och äter ostbollar, lyssnar på Relient K - The Best Thing, också väldigt fin låt.
Och sen såg jag nu att min lampa är väldigt sne, haha. fint.
gud vad jag låter dryg, men jag känner mig faktiskt inte dryg.
Känner mig bara som en klump med hormoner just nu.
För att min kropp är cp störd och för att vi har cp störda läkare i sverige, så får jag väl stå ut.
Nä, men nu ska jag faktiskt ta en cigg. Läsa min bok, och ja. Kolla på en film kanske.
Ha ett kul liv :D
haha nej, nu ska vi inte vara såna.
Här sitter jag, och lyssnar på Mr. Big - To Be With You, fin låt, ja.
Annars gör jag inte så mycket, sitter här med min dator i knäet och ville typ skriva lite.
Eller något, haha nä, jag vet faktiskt inte.
Jag mår illa idag, jag känner mig lite, jag vet inte haha bortglömd kanske.
Av ingen speciell anledning, jag bara gör det. Förmodligen för att jag pratade med min mamma igår, och sa att jag har fått jobb. och hon typ NÄMEN ÄR DET SANT? GRATTIS?!!!
Då kom jag på att jag faktiskt inte har pratat med så många, på rätt så lång tid.
Haha, nämen ni vet, ibland så känns det lite som om man finns bara för att man finns
Man liksom existerar, fast man märks inte så mycket.
Typ så känns det.
Jag vet inte riktigt, jag borde göra något, känner mig rastlös och sånt.
haha usch, det känns som om jag skulle kunna gråta vilken minut som helst, fast inte för att jag är ledsen, för det känns inte som om jag är ledsen. Bara liksom, ja. Jag vet inte.
Det är väl hormoner eller något, jag har kanske kommit i klimateriet, HAHAHA!
Nä, eller inte. Men det känns typ, som om ena minuten så känner jag mig glad, nöjd osv.
Sen tar det liksom max 5 minuter, så känns det som om jag ska börja gråta, HAHA. för ingenting?
Cp. Kanske ska gå och ta mig en cigg, läsa en bok och tänka på ingenting.
Och nu känns det ännu mer cp att jag skrev ner det här, haha. för nu kommer alla tro att jag är ett jävla schizo-cp, meeeeeeen då får dom tro det, jag bryr mig inte särskilt mycket.
Och nu känns det bra igen, haha?
Sitter och äter ostbollar, lyssnar på Relient K - The Best Thing, också väldigt fin låt.
Och sen såg jag nu att min lampa är väldigt sne, haha. fint.
gud vad jag låter dryg, men jag känner mig faktiskt inte dryg.
Känner mig bara som en klump med hormoner just nu.
För att min kropp är cp störd och för att vi har cp störda läkare i sverige, så får jag väl stå ut.
Nä, men nu ska jag faktiskt ta en cigg. Läsa min bok, och ja. Kolla på en film kanske.
Ha ett kul liv :D
himmel och pannkaka.
Ett riktigt blogginlägg
Och nu sitter jag här igen, i mitt kök och röker.
Hade faktiskt tänkt att göra ett riktigt blogginlägg idag.
Ett sånt som faktiskt säger något.
Som inte bara är foton och dikter som ingen fattar ändå, haha.
Fast jag vet inte, det är ju typ jag.
Det känns som om det säger mer om mig än om jag börjar skriva om vad jag har gjort idag och grejer, fast jag vet inte?
Eller nä okej, där ljög jag. Haha, kul där!
Jag sitter som sagt i mitt kök. Jag röker och mår illa, har mensvärk och ont i magen.
Känner mig ganska så mosig i huvudet men jag antar att det är för att jag är trött, haha.
Mitt hår är äckligt och när jag vaknar imorgon, ska jag duscha tills jag drunkar :D nej, haha men nästan!
Det känns konstigt att börja jobba igen. Fast bra också typ, slipper sitta och överanalysera en masa saker i mitt huvud och slipper bli knäpp i huvudet.
Men det har varit skönt. Jag har inte haft sommarlov på två år och detta var nog ledigheten som jag verkligen behövde.
Jag mår bättre nu, är mindre stressad, kan slappna av mer, kan tänka bättre och har äntligen fattat att jag har flyttat, skaffat eget osv. haha tidig tjej! :D
Men jag har inte hunnit ta in allt innan, det gick så sjukt fort, allting.
Men nu ligger jag här i min säng, och detta har faktiskt varit min lägenhet i... över 4 månader!
Och nu har jag faktiskt äntligen kommit i ordning, jag har inga flyttlådor ouppackade kvar i lägenheten ens.
Egentligen är det sjukt, hur stor förändring det är att faktiskt flytta hemifrån, eller ja, jag vet inte hur det är när man flyttar inom samma stad haha, men när man flyttar 56 mil hemifrån, som jag gjorde, så blir det en ganska så stor förändring.
Förmodligen för fler än mig, liksom.
Och jag var stressad över försäkringar, över räkningar, över allt, haha.
Men det har gått över nu, man kommer in i det, blir van att betala alla räkningar, slutar nojja lika mycket, faktiskt.
Jag har tänkt på att någon borde fan skriva en bok om att flytta hemifrån, om att skaffa jobb och sånt, allt det där man gör när man faktiskt "blir vuxen" på riktigt.
För det är inte så jävla lätt och roligt alltid, det är faktiskt sällan lätt och roligt i början.
Men jag kan inte förneka att det är sjukt jävla skönt att ha sitt eget.
Att kunna säga liksom - Denna lägenheten är MIN. det är MITT hem, med MINA saker, och här lever jag MITT liv, fast du får gärna komma in om du vill *blink, blink* AHHAHA nä okej, det där sista var bara för att det passade in så bra :D
hahahhha.
Men ärligt, det är skönt. Annorlunda, samtidigt som det inte alls känns så annorlunda, jag är ju fortfarande jag liksom.
Tycker fortfarande om samma saker, att fotografera, skriva, måla, kolla på tv (a) och sånt.
Fast ändå så är jag mer mig på något sätt, jag måste inte ta hänsyn till andra i hemmet längre, jag kan komma och gå som jag vill och allt det där. Men det är nog det enda som är annorlunda.
Jag har ju fortfarande mina grejer, mina block, mina foton, mina texter osv, allt som var jag när jag bodde hemma i helsingborg också.
Nä, det är knasigt det där. Jag tror att jag faktiskt känner mig mer vuxen, fast ändå inte på något sätt, haha. Om ni fattar vad jag menar?
Men nu har jag kommit in i det, stockholm känns som hem för mig nu, och varje gång jag är i helsingborg, så längtar jag tillbaka hit, till min lägenhet, till stockholm och tunnelbanan och pendeltåget och dialekten och människorna. Helsingborg känns så litet, så för trångt och kvavt och stillastående.
Samma människor på samma ställen alltid, som aldrig förändras. Samma skitsnack, samma usch.
Men det finns det ju tryggheten och minnena där också såklart!
Man känner igen precis alla gator, vet vilka bussar som går var, vilka butiker som ligger var, vilka människor som går på vilka skolor, vilka som känner vilka osv. Haha, allt det där.
Det finns ju, och det kommer det ju alltid att göra, det hade det ju gjort för vem som helst!
Nä, nu ligger jag i min säng, kollar lite på tv, och ska nog försöka sova.
Kanske ska jag gå på toa forst, ifall ni ville veta.
Imorgon ska jag sova längre, utan att ställa någon klocka, och sen får vi se vad som händer imorgon.
Juste, det är en sak som jag också gör annorlunda nu, i jämförelse med innan.
Att ta saker som dom kommer, eller att njuta av saker medans dom händer.
Kunde inte riktigt det innan. Innan kunde jag bara tänka på antingen saker som hänt, eller saker som skulle hända.
Jag var lite fast mellan dåtid och nutid, hela tiden.
Och det var verkligen jobbigt.
Nu kan jag ändå liksom, tänka iallafall att "okej, detta händer nu, awesooommme"
och sen tycka om det för vad det är, just då, i den studen där jag är, vad jag gör eller vem jag är med osv.
Utan att börja tänka en massa på, tänk om blallbla, eller vad händer om, blala. ja, ni fattar.
Jag vet inte riktigt när det här hände, när jag började leva i nuet, istället för mitt emellan något?
Kanske när jag bara behövde ta ansvar för mig själv, och inte hade ett helt hushåll nere i helsingborg att ta hand om.
Att diska och göra mat och städa och fixa, till en hel familj som egentligen inte jag skulle ta hand om.
Men det är som det är, och jag kan itne göra något åt det, det lönar sig inte att älta det, eftersom att jag ändå inte kan förändra något nu, eller hur?
Det enda jag kan göra, är att göra det bästa utav det som kommer och bara liksom, haha leva.
Det kanske låter konstigt, men det känns skönt att tänka så.
Att låta sig själv känna saker, och tänka saker, utan att ställa en massa krav på sig själv hela tiden.
Att jag måste vara sån, och jag kan inte säga så, eller passa in eller sådär.
Utan bara vara mig, jag, alexandra hej, och sen kan dom som inte tycker om mig fara och flyga istället :)
Detta tror jag var allt för mig inatt, klockan är nu 01:12 och jag ska stänga av och gå och sova.
Natttttttiss!
Hade faktiskt tänkt att göra ett riktigt blogginlägg idag.
Ett sånt som faktiskt säger något.
Som inte bara är foton och dikter som ingen fattar ändå, haha.
Fast jag vet inte, det är ju typ jag.
Det känns som om det säger mer om mig än om jag börjar skriva om vad jag har gjort idag och grejer, fast jag vet inte?
Eller nä okej, där ljög jag. Haha, kul där!
Jag sitter som sagt i mitt kök. Jag röker och mår illa, har mensvärk och ont i magen.
Känner mig ganska så mosig i huvudet men jag antar att det är för att jag är trött, haha.
Mitt hår är äckligt och när jag vaknar imorgon, ska jag duscha tills jag drunkar :D nej, haha men nästan!
Det känns konstigt att börja jobba igen. Fast bra också typ, slipper sitta och överanalysera en masa saker i mitt huvud och slipper bli knäpp i huvudet.
Men det har varit skönt. Jag har inte haft sommarlov på två år och detta var nog ledigheten som jag verkligen behövde.
Jag mår bättre nu, är mindre stressad, kan slappna av mer, kan tänka bättre och har äntligen fattat att jag har flyttat, skaffat eget osv. haha tidig tjej! :D
Men jag har inte hunnit ta in allt innan, det gick så sjukt fort, allting.
Men nu ligger jag här i min säng, och detta har faktiskt varit min lägenhet i... över 4 månader!
Och nu har jag faktiskt äntligen kommit i ordning, jag har inga flyttlådor ouppackade kvar i lägenheten ens.
Egentligen är det sjukt, hur stor förändring det är att faktiskt flytta hemifrån, eller ja, jag vet inte hur det är när man flyttar inom samma stad haha, men när man flyttar 56 mil hemifrån, som jag gjorde, så blir det en ganska så stor förändring.
Förmodligen för fler än mig, liksom.
Och jag var stressad över försäkringar, över räkningar, över allt, haha.
Men det har gått över nu, man kommer in i det, blir van att betala alla räkningar, slutar nojja lika mycket, faktiskt.
Jag har tänkt på att någon borde fan skriva en bok om att flytta hemifrån, om att skaffa jobb och sånt, allt det där man gör när man faktiskt "blir vuxen" på riktigt.
För det är inte så jävla lätt och roligt alltid, det är faktiskt sällan lätt och roligt i början.
Men jag kan inte förneka att det är sjukt jävla skönt att ha sitt eget.
Att kunna säga liksom - Denna lägenheten är MIN. det är MITT hem, med MINA saker, och här lever jag MITT liv, fast du får gärna komma in om du vill *blink, blink* AHHAHA nä okej, det där sista var bara för att det passade in så bra :D
hahahhha.
Men ärligt, det är skönt. Annorlunda, samtidigt som det inte alls känns så annorlunda, jag är ju fortfarande jag liksom.
Tycker fortfarande om samma saker, att fotografera, skriva, måla, kolla på tv (a) och sånt.
Fast ändå så är jag mer mig på något sätt, jag måste inte ta hänsyn till andra i hemmet längre, jag kan komma och gå som jag vill och allt det där. Men det är nog det enda som är annorlunda.
Jag har ju fortfarande mina grejer, mina block, mina foton, mina texter osv, allt som var jag när jag bodde hemma i helsingborg också.
Nä, det är knasigt det där. Jag tror att jag faktiskt känner mig mer vuxen, fast ändå inte på något sätt, haha. Om ni fattar vad jag menar?
Men nu har jag kommit in i det, stockholm känns som hem för mig nu, och varje gång jag är i helsingborg, så längtar jag tillbaka hit, till min lägenhet, till stockholm och tunnelbanan och pendeltåget och dialekten och människorna. Helsingborg känns så litet, så för trångt och kvavt och stillastående.
Samma människor på samma ställen alltid, som aldrig förändras. Samma skitsnack, samma usch.
Men det finns det ju tryggheten och minnena där också såklart!
Man känner igen precis alla gator, vet vilka bussar som går var, vilka butiker som ligger var, vilka människor som går på vilka skolor, vilka som känner vilka osv. Haha, allt det där.
Det finns ju, och det kommer det ju alltid att göra, det hade det ju gjort för vem som helst!
Nä, nu ligger jag i min säng, kollar lite på tv, och ska nog försöka sova.
Kanske ska jag gå på toa forst, ifall ni ville veta.
Imorgon ska jag sova längre, utan att ställa någon klocka, och sen får vi se vad som händer imorgon.
Juste, det är en sak som jag också gör annorlunda nu, i jämförelse med innan.
Att ta saker som dom kommer, eller att njuta av saker medans dom händer.
Kunde inte riktigt det innan. Innan kunde jag bara tänka på antingen saker som hänt, eller saker som skulle hända.
Jag var lite fast mellan dåtid och nutid, hela tiden.
Och det var verkligen jobbigt.
Nu kan jag ändå liksom, tänka iallafall att "okej, detta händer nu, awesooommme"
och sen tycka om det för vad det är, just då, i den studen där jag är, vad jag gör eller vem jag är med osv.
Utan att börja tänka en massa på, tänk om blallbla, eller vad händer om, blala. ja, ni fattar.
Jag vet inte riktigt när det här hände, när jag började leva i nuet, istället för mitt emellan något?
Kanske när jag bara behövde ta ansvar för mig själv, och inte hade ett helt hushåll nere i helsingborg att ta hand om.
Att diska och göra mat och städa och fixa, till en hel familj som egentligen inte jag skulle ta hand om.
Men det är som det är, och jag kan itne göra något åt det, det lönar sig inte att älta det, eftersom att jag ändå inte kan förändra något nu, eller hur?
Det enda jag kan göra, är att göra det bästa utav det som kommer och bara liksom, haha leva.
Det kanske låter konstigt, men det känns skönt att tänka så.
Att låta sig själv känna saker, och tänka saker, utan att ställa en massa krav på sig själv hela tiden.
Att jag måste vara sån, och jag kan inte säga så, eller passa in eller sådär.
Utan bara vara mig, jag, alexandra hej, och sen kan dom som inte tycker om mig fara och flyga istället :)
Detta tror jag var allt för mig inatt, klockan är nu 01:12 och jag ska stänga av och gå och sova.
Natttttttiss!
-
Bara så du vet, så är jag inte korkad
Hur gärna du än vill tro det ibland
Jag har ögon att se med
Öron att höra med
Och ett huvud att lägga ihop sakerna i
Och jag är inte tyst för att jag är stum
Utan för att vissa saker är bättre osagda
Men bara för att man är van vid att bli sårad
Betyder det inte att man måste leva i tron om att bli det
Jag sitter i mitt kök just nu
Måste gå om en halvtimme, och klockan är 07:54
Min syster ligger och sover i min säng
Och jag har egentligen ingen lust att gå nånstans
Men jag ska på intervju, så jag måste
Det är inte så många moln på himlen
Och jag ser en och annan fågel som flyger runt
Jag vet inte om jag tänker på något särskilt
Förmodligen, kanske.
Jag ser ett flygplan, och undrar om piloten
Känner sig som en jättestor fågel där han sitter
Haha.
Eller om han känner sig fri på något sätt
Han har ju ändå hela världen under sig
Där han sitter och bemästrar den gigantiska motorn
Fast jag vet inte, jag har ju aldrig flygit ett flygplan
Jag funderar på om jag borde äta något innan jag går
Och på vad jag ska ha på mig
Sen tänker jag på att huset mitt emot mitt
Alltid är lika gult, oavsett hur många gånger jag tittar på det
Och på samma sätt tänker jag att många saker ändras inte
Oavsett hur många gånger man ser det, eller upplever det
Om man inte själv väljer att se det annorlunda
Undra om huset hade blivit grönt, om jag hade sett det som grönt
Förmodligen
Och jag tänker alldeles för mycket nu
Igen.
Men det är okej, jag är rätt van.
Det gör ingenting
Jag är sån, det har jag alltid varit
Ibland är det bra, och ibland inte
Oavsett vad det är just nu, så spelar det ingen roll
Det löser sig säkert
puss
tidningspapper och jag.
tejp, peruk och inte så mycket mer.
bilder inatt.
vilsna tankar i helsingborg inatt.
Någonstans finns fler vilsna tankar än mina inatt
Jag vet det
Det finns det alltid.
Och där stod du, 16 år.
16 år och ensam.
Med en pappa som slogs och drack
Med en mamma som flyttade till ett annat land
Du överleve, du kämpade
Du jobbade och du slet
Hade ingen att vända dig till, ingen att prata med
Ensam och vilsen i en liten lägenhet
Litade inte på någon utom dig själv
Var fast besluten att klara det själv
Klara dig själv
Utan någons hjälp
Utan någons medlidande
Nu sitter du här, ett helt liv senare
Du är full just nu
Du är det ofta
Men just idag, just nu gör det mig inte lika mycket
Som det brukar
Du gråter
Du undrar varför du alltid får skiten för allt
Varför du tvungades växa upp så fort
Gråta ensam, ha ångest ensam
Klara upp allt ensam
Du undrar vilken mamma som lämnar en 16 årig tjej ensam
I en stad, i en lägenhet
Och själv flyttar till ett annat land
Har träffat någon där
Tar med lillebror
Blev tillsagd att du fick skylla dig själv
För att du inte ville flytta med
Du undrar vilken mamma som gör något sånt
Jag svarar att ingen normal mamma gör så
Du torkar dina ögon och säger
Nej, just det. Ingen normal mamma
Du frågar varför du har varit så oegosistisk
Gällande dina egna barn
Jag svarar att det är för att du är en bättre mamma
Tänker att det du gör just nu inte är särskilt oegoisktisk
Blir alltid illa till mods när du är full
Men ångrar tanken nästan direkt
Vet att detta är enda sättet för dig
Att våga säga vad som tynger dig
Du säger att jag förstår dig
Jag säger att det gör jag
Du säger att jag är den av mina syskon som förstår dig bäst
Jag säger ingenting, men tänker att
Du borde gå och prata med någon
Har nämt det någon gång och du vägrar
Så istället sitter jag, 19 år
Och får berätta för dig att du är en bra människa
En bra mamma
Att du är min mamma
Vet att du har dina försvarsmurar
Vet att jag kan riva dom
Du säger att du inte kan nå min bror längre
Han lyssnar inte på dig
Du säger att han lyssnar på mig
Att jag kan riva hans murar också
Och att jag kan riva pappas.
Att jag är den som folk kan anförtro sig till
Öppna sig och slänga all skit i mitt ansikte
Kanske är det så, men har du tänkt på hur det känns för mig?
Vem ska jag anförtro mig åt?
Du har sagt åt mig att man inte kan lita på någon
Jag vet att det var ditt osäkra jag som sa det där
Dina försvarsmurar
Du vill skydda mig, oss
Från att bli sårade
Jag vet det
Men du lägger det så hemskt ibland
Förklarar för dig, att livet fungerar så
Man kan inte bli lycklig, om man aldrig blir sårad
Får agera mamma åt dig
Fast att det är du som är min mamma
Det har alltid varit så
Jag är den som var tvungen att bli vuxen så fort som möjligt
Hjälpa dig, hjälpa alla
Hjälpa mig själv, eftersom att det inte fanns någon annan
Hör fotsteg, känner paniken
Skakar i kroppen och hör rösterna
Dom som bara existerar i mitt huvud
Du vet inte att dom finns
Du vet inte min ångest
Jag vill inte tynga ner dig med den
Du är för ömtålig, för skör
Vad gör en 15 årig tjej med röster i huvudet
Som tvingas vara mamma åt sin mamma?
Hon fixar det själv
Inget jävla ungdomspsyk
Ingen jävla medicin
Inga jävla hjärnskrynklare
Jag ska fixa det själv
Såg saker, hörde saker
Skar i benen, skar i armarna
Lättnaden kom
Skakade i kroppen
Gömde såren
Folk såg det ändå, såklart
Lät det läka
Tog magen istället, och under brösten
Ingen såg, ingen märkte, ingen visste
Klockrent.
Min ångest var inte världens
Inte någon annans
Därför behövde den inte synas
Hem, diska, städa, laga mat
Finnas, handla, vara psykolog åt dig
Skolan, vänner, kärlek, problem.
Jag orkade inte.
Droger fick jag i mig
Frivilligt, ja.
Mådde jag bättre då? Ja
För studen.
Fick panikattacker på lektionerna
Taket rasade in, väggarna kvävde mig
Golvet svalde saker, personer tappade sina ansikten på bordet
Jag var livrädd
Ville inte mer
Talade fortfarande inte om något
Gick in på toa, drog en lina eller två
Lugnt. Inga röster, ingen panik, ingen ångest
Väggarna, golvet och taket var normalt igen
Kunde andas, var uppåt, speedad, lycklig
För stunden
16 år.
Bestämde mig för att klara detta
Inga jävla mediciner
Inte för schizofreni, inte för ångest, inte för nån jävla störning.
Vägrade få den stämplen
Vägrade att leva med den.
Trodde stenhårt på att det man själv trasslar till
Kan man själv lösa
Och jag klarade det
Slutade med linorna, med allt knark
Lärde mig tänka annorlunda, tänka bort ångesten
Reda ut och bearbeta saker i mitt huvud
Såg ner på folk som skyllde på en diagnos
Bullshit, jävla mes.
Svaga är ni. Idiotiska.
Uppmärksamhetssökande idioter.
Dom la in sig sjävla på barn och ungdomspsyket
Är ni coola nu?
Folk tävlade i vem som mådde mest dåligt
Löjligt
Tycker fortfarande att det är löjligt
Det sitter i huvudet, ditt beteende sitter i ditt huvud
Dina tankar och ditt ångest sitter i ditt huvud
Öppna, släpp ut det, red ut det.
Fegis. Svaga människa
Jag mår fortfarande mindre bra ibland
Såklart
Men inget mer knark, inga fler köttiga sår
Ser fortfarande saker ibland
Hör röster om jag kommer ur balans
Det gör inget, vet att det bara är i mitt huvud
I mitt vrickade, korkade, värdelösa huvud.
Det går att tänka bort.
Och jag vet varför, för att du klarade det.
Och för att jag är din dotter, mamma.
Jag vet det
Det finns det alltid.
Och där stod du, 16 år.
16 år och ensam.
Med en pappa som slogs och drack
Med en mamma som flyttade till ett annat land
Du överleve, du kämpade
Du jobbade och du slet
Hade ingen att vända dig till, ingen att prata med
Ensam och vilsen i en liten lägenhet
Litade inte på någon utom dig själv
Var fast besluten att klara det själv
Klara dig själv
Utan någons hjälp
Utan någons medlidande
Nu sitter du här, ett helt liv senare
Du är full just nu
Du är det ofta
Men just idag, just nu gör det mig inte lika mycket
Som det brukar
Du gråter
Du undrar varför du alltid får skiten för allt
Varför du tvungades växa upp så fort
Gråta ensam, ha ångest ensam
Klara upp allt ensam
Du undrar vilken mamma som lämnar en 16 årig tjej ensam
I en stad, i en lägenhet
Och själv flyttar till ett annat land
Har träffat någon där
Tar med lillebror
Blev tillsagd att du fick skylla dig själv
För att du inte ville flytta med
Du undrar vilken mamma som gör något sånt
Jag svarar att ingen normal mamma gör så
Du torkar dina ögon och säger
Nej, just det. Ingen normal mamma
Du frågar varför du har varit så oegosistisk
Gällande dina egna barn
Jag svarar att det är för att du är en bättre mamma
Tänker att det du gör just nu inte är särskilt oegoisktisk
Blir alltid illa till mods när du är full
Men ångrar tanken nästan direkt
Vet att detta är enda sättet för dig
Att våga säga vad som tynger dig
Du säger att jag förstår dig
Jag säger att det gör jag
Du säger att jag är den av mina syskon som förstår dig bäst
Jag säger ingenting, men tänker att
Du borde gå och prata med någon
Har nämt det någon gång och du vägrar
Så istället sitter jag, 19 år
Och får berätta för dig att du är en bra människa
En bra mamma
Att du är min mamma
Vet att du har dina försvarsmurar
Vet att jag kan riva dom
Du säger att du inte kan nå min bror längre
Han lyssnar inte på dig
Du säger att han lyssnar på mig
Att jag kan riva hans murar också
Och att jag kan riva pappas.
Att jag är den som folk kan anförtro sig till
Öppna sig och slänga all skit i mitt ansikte
Kanske är det så, men har du tänkt på hur det känns för mig?
Vem ska jag anförtro mig åt?
Du har sagt åt mig att man inte kan lita på någon
Jag vet att det var ditt osäkra jag som sa det där
Dina försvarsmurar
Du vill skydda mig, oss
Från att bli sårade
Jag vet det
Men du lägger det så hemskt ibland
Förklarar för dig, att livet fungerar så
Man kan inte bli lycklig, om man aldrig blir sårad
Får agera mamma åt dig
Fast att det är du som är min mamma
Det har alltid varit så
Jag är den som var tvungen att bli vuxen så fort som möjligt
Hjälpa dig, hjälpa alla
Hjälpa mig själv, eftersom att det inte fanns någon annan
Hör fotsteg, känner paniken
Skakar i kroppen och hör rösterna
Dom som bara existerar i mitt huvud
Du vet inte att dom finns
Du vet inte min ångest
Jag vill inte tynga ner dig med den
Du är för ömtålig, för skör
Vad gör en 15 årig tjej med röster i huvudet
Som tvingas vara mamma åt sin mamma?
Hon fixar det själv
Inget jävla ungdomspsyk
Ingen jävla medicin
Inga jävla hjärnskrynklare
Jag ska fixa det själv
Såg saker, hörde saker
Skar i benen, skar i armarna
Lättnaden kom
Skakade i kroppen
Gömde såren
Folk såg det ändå, såklart
Lät det läka
Tog magen istället, och under brösten
Ingen såg, ingen märkte, ingen visste
Klockrent.
Min ångest var inte världens
Inte någon annans
Därför behövde den inte synas
Hem, diska, städa, laga mat
Finnas, handla, vara psykolog åt dig
Skolan, vänner, kärlek, problem.
Jag orkade inte.
Droger fick jag i mig
Frivilligt, ja.
Mådde jag bättre då? Ja
För studen.
Fick panikattacker på lektionerna
Taket rasade in, väggarna kvävde mig
Golvet svalde saker, personer tappade sina ansikten på bordet
Jag var livrädd
Ville inte mer
Talade fortfarande inte om något
Gick in på toa, drog en lina eller två
Lugnt. Inga röster, ingen panik, ingen ångest
Väggarna, golvet och taket var normalt igen
Kunde andas, var uppåt, speedad, lycklig
För stunden
16 år.
Bestämde mig för att klara detta
Inga jävla mediciner
Inte för schizofreni, inte för ångest, inte för nån jävla störning.
Vägrade få den stämplen
Vägrade att leva med den.
Trodde stenhårt på att det man själv trasslar till
Kan man själv lösa
Och jag klarade det
Slutade med linorna, med allt knark
Lärde mig tänka annorlunda, tänka bort ångesten
Reda ut och bearbeta saker i mitt huvud
Såg ner på folk som skyllde på en diagnos
Bullshit, jävla mes.
Svaga är ni. Idiotiska.
Uppmärksamhetssökande idioter.
Dom la in sig sjävla på barn och ungdomspsyket
Är ni coola nu?
Folk tävlade i vem som mådde mest dåligt
Löjligt
Tycker fortfarande att det är löjligt
Det sitter i huvudet, ditt beteende sitter i ditt huvud
Dina tankar och ditt ångest sitter i ditt huvud
Öppna, släpp ut det, red ut det.
Fegis. Svaga människa
Jag mår fortfarande mindre bra ibland
Såklart
Men inget mer knark, inga fler köttiga sår
Ser fortfarande saker ibland
Hör röster om jag kommer ur balans
Det gör inget, vet att det bara är i mitt huvud
I mitt vrickade, korkade, värdelösa huvud.
Det går att tänka bort.
Och jag vet varför, för att du klarade det.
Och för att jag är din dotter, mamma.
skratt på natten.
ibland blev det svårt att andas
som om väggarna kvävde mig, dig och alla
det är då man reser sig och går
men vad gör man då om man bara kvävs ibland?
jag vet inte, ingen vet, ingen orkar bry sig
men jag bryr mig om dig
jag blir varm i kroppen när du tittar på mig sådär
försöker låta bli att titta på dig
om ifall att du ser det
försöker att ignorera den svävande känslan
men du märker lika tydligt som jag
att jag inte är så duktig på det
men det gör inget
jag gillar känslan ändå
na na na, everyday. it's like my ipod's stuck in replay.
Sidorna stirrar tomma på mig
Jag stirrar tillbaka
Tänker på alla ord som trängs i huvudet
Som kanske skulle passa in
Och kanske inte
Vänder blicken ut igenom fönstret
Låter tankarna vandra, minnas
Jag börjar le för mig själv
Märker inte hur mycket jag sitter och flinar
Förrän sidorna börjar stirra extra mycket
Bara för att mitt huvud är fyllt av ord
Och inga av dom går att skriva ner
Och samtidigt göra dom rättvisa.
Inser i den stunden att det är ganska korkat
Men då får det vara det.
Jag stirrar tillbaka
Tänker på alla ord som trängs i huvudet
Som kanske skulle passa in
Och kanske inte
Vänder blicken ut igenom fönstret
Låter tankarna vandra, minnas
Jag börjar le för mig själv
Märker inte hur mycket jag sitter och flinar
Förrän sidorna börjar stirra extra mycket
Bara för att mitt huvud är fyllt av ord
Och inga av dom går att skriva ner
Och samtidigt göra dom rättvisa.
Inser i den stunden att det är ganska korkat
Men då får det vara det.
..
Jag förbannar mitt förståndiga yttre och mitt naiva inre.
tunga ord väger lätt ibland, med oftast är det tvärtom.
(...) Sen finns det som inte alls känns oförståeligt
Det som inte går
För att det alltid finns någon som är finare,
för att det alltid finns någon som är bättre
Men man vänjer sig, det är okej.
Precis som alla andra och jag gör det bästa utav tiden
Dansar och hoppar runder, kommer med galna idéer och gör dom till verklighet
Jag gör om alla känslor till kreativitet, har alltid varit sån.
Det är jag,
och om du fattar bilderna, så fattar du mig. Enjoi.
if u have to be stupid. then be it for real
ord, mening. bilder
Nu glädjer jag mig över att jag inte bor i helsingborg längre.
Att jag slipper titta på dom, slipper skämmas när dom gör bort sig.
Jag kan gömma mig, ensam i min lägenhet.
Fota precis vad jag, skriva hur mycket poesi jag vill.
Jag kan skrika, och jag kan skratta och gråta, viska, längta och önska.
Precis som jag gjorde på mina promenader i helsingborg, varje kväll när jag ville vara själv.
Min lägenhet är som mina promenader.
Bara min, och allt som finns här är mitt.
Osynligt, oförstört. Mitt eget.
svartvitt, med en ton.
Gillar inte känslan av att bli över
Samtidigt känner jag mig orättvis
Som tänker så
Jag ville inte känna mig i vägen
Inte den här gången
Inte någon gång egentligen
Det kändes som om vi gjorde det värre
Än vad det egentligen var
Gjorde vi det?
Jag frågar mig saker som jag egentligen vet
Och det gör inget att jag inte får något svar
Jag vet redan svaren
Frågar mest för att vinna tid
På att få in allt i huvudet
Förstår du mig om jag säger så?