Nu glädjer jag mig över att jag inte bor i helsingborg längre.
Att jag slipper titta på dom, slipper skämmas när dom gör bort sig.
Jag kan gömma mig, ensam i min lägenhet.
Fota precis vad jag, skriva hur mycket poesi jag vill.

Jag kan skrika, och jag kan skratta och gråta, viska, längta och önska.
Precis som jag gjorde på mina promenader i helsingborg, varje kväll när jag ville vara själv.
Min lägenhet är som mina promenader.
Bara min, och allt som finns här är mitt.
Osynligt, oförstört. Mitt eget.