vilsna tankar i helsingborg inatt.
Någonstans finns fler vilsna tankar än mina inatt
Jag vet det
Det finns det alltid.
Och där stod du, 16 år.
16 år och ensam.
Med en pappa som slogs och drack
Med en mamma som flyttade till ett annat land
Du överleve, du kämpade
Du jobbade och du slet
Hade ingen att vända dig till, ingen att prata med
Ensam och vilsen i en liten lägenhet
Litade inte på någon utom dig själv
Var fast besluten att klara det själv
Klara dig själv
Utan någons hjälp
Utan någons medlidande
Nu sitter du här, ett helt liv senare
Du är full just nu
Du är det ofta
Men just idag, just nu gör det mig inte lika mycket
Som det brukar
Du gråter
Du undrar varför du alltid får skiten för allt
Varför du tvungades växa upp så fort
Gråta ensam, ha ångest ensam
Klara upp allt ensam
Du undrar vilken mamma som lämnar en 16 årig tjej ensam
I en stad, i en lägenhet
Och själv flyttar till ett annat land
Har träffat någon där
Tar med lillebror
Blev tillsagd att du fick skylla dig själv
För att du inte ville flytta med
Du undrar vilken mamma som gör något sånt
Jag svarar att ingen normal mamma gör så
Du torkar dina ögon och säger
Nej, just det. Ingen normal mamma
Du frågar varför du har varit så oegosistisk
Gällande dina egna barn
Jag svarar att det är för att du är en bättre mamma
Tänker att det du gör just nu inte är särskilt oegoisktisk
Blir alltid illa till mods när du är full
Men ångrar tanken nästan direkt
Vet att detta är enda sättet för dig
Att våga säga vad som tynger dig
Du säger att jag förstår dig
Jag säger att det gör jag
Du säger att jag är den av mina syskon som förstår dig bäst
Jag säger ingenting, men tänker att
Du borde gå och prata med någon
Har nämt det någon gång och du vägrar
Så istället sitter jag, 19 år
Och får berätta för dig att du är en bra människa
En bra mamma
Att du är min mamma
Vet att du har dina försvarsmurar
Vet att jag kan riva dom
Du säger att du inte kan nå min bror längre
Han lyssnar inte på dig
Du säger att han lyssnar på mig
Att jag kan riva hans murar också
Och att jag kan riva pappas.
Att jag är den som folk kan anförtro sig till
Öppna sig och slänga all skit i mitt ansikte
Kanske är det så, men har du tänkt på hur det känns för mig?
Vem ska jag anförtro mig åt?
Du har sagt åt mig att man inte kan lita på någon
Jag vet att det var ditt osäkra jag som sa det där
Dina försvarsmurar
Du vill skydda mig, oss
Från att bli sårade
Jag vet det
Men du lägger det så hemskt ibland
Förklarar för dig, att livet fungerar så
Man kan inte bli lycklig, om man aldrig blir sårad
Får agera mamma åt dig
Fast att det är du som är min mamma
Det har alltid varit så
Jag är den som var tvungen att bli vuxen så fort som möjligt
Hjälpa dig, hjälpa alla
Hjälpa mig själv, eftersom att det inte fanns någon annan
Hör fotsteg, känner paniken
Skakar i kroppen och hör rösterna
Dom som bara existerar i mitt huvud
Du vet inte att dom finns
Du vet inte min ångest
Jag vill inte tynga ner dig med den
Du är för ömtålig, för skör
Vad gör en 15 årig tjej med röster i huvudet
Som tvingas vara mamma åt sin mamma?
Hon fixar det själv
Inget jävla ungdomspsyk
Ingen jävla medicin
Inga jävla hjärnskrynklare
Jag ska fixa det själv
Såg saker, hörde saker
Skar i benen, skar i armarna
Lättnaden kom
Skakade i kroppen
Gömde såren
Folk såg det ändå, såklart
Lät det läka
Tog magen istället, och under brösten
Ingen såg, ingen märkte, ingen visste
Klockrent.
Min ångest var inte världens
Inte någon annans
Därför behövde den inte synas
Hem, diska, städa, laga mat
Finnas, handla, vara psykolog åt dig
Skolan, vänner, kärlek, problem.
Jag orkade inte.
Droger fick jag i mig
Frivilligt, ja.
Mådde jag bättre då? Ja
För studen.
Fick panikattacker på lektionerna
Taket rasade in, väggarna kvävde mig
Golvet svalde saker, personer tappade sina ansikten på bordet
Jag var livrädd
Ville inte mer
Talade fortfarande inte om något
Gick in på toa, drog en lina eller två
Lugnt. Inga röster, ingen panik, ingen ångest
Väggarna, golvet och taket var normalt igen
Kunde andas, var uppåt, speedad, lycklig
För stunden
16 år.
Bestämde mig för att klara detta
Inga jävla mediciner
Inte för schizofreni, inte för ångest, inte för nån jävla störning.
Vägrade få den stämplen
Vägrade att leva med den.
Trodde stenhårt på att det man själv trasslar till
Kan man själv lösa
Och jag klarade det
Slutade med linorna, med allt knark
Lärde mig tänka annorlunda, tänka bort ångesten
Reda ut och bearbeta saker i mitt huvud
Såg ner på folk som skyllde på en diagnos
Bullshit, jävla mes.
Svaga är ni. Idiotiska.
Uppmärksamhetssökande idioter.
Dom la in sig sjävla på barn och ungdomspsyket
Är ni coola nu?
Folk tävlade i vem som mådde mest dåligt
Löjligt
Tycker fortfarande att det är löjligt
Det sitter i huvudet, ditt beteende sitter i ditt huvud
Dina tankar och ditt ångest sitter i ditt huvud
Öppna, släpp ut det, red ut det.
Fegis. Svaga människa
Jag mår fortfarande mindre bra ibland
Såklart
Men inget mer knark, inga fler köttiga sår
Ser fortfarande saker ibland
Hör röster om jag kommer ur balans
Det gör inget, vet att det bara är i mitt huvud
I mitt vrickade, korkade, värdelösa huvud.
Det går att tänka bort.
Och jag vet varför, för att du klarade det.
Och för att jag är din dotter, mamma.
Jag vet det
Det finns det alltid.
Och där stod du, 16 år.
16 år och ensam.
Med en pappa som slogs och drack
Med en mamma som flyttade till ett annat land
Du överleve, du kämpade
Du jobbade och du slet
Hade ingen att vända dig till, ingen att prata med
Ensam och vilsen i en liten lägenhet
Litade inte på någon utom dig själv
Var fast besluten att klara det själv
Klara dig själv
Utan någons hjälp
Utan någons medlidande
Nu sitter du här, ett helt liv senare
Du är full just nu
Du är det ofta
Men just idag, just nu gör det mig inte lika mycket
Som det brukar
Du gråter
Du undrar varför du alltid får skiten för allt
Varför du tvungades växa upp så fort
Gråta ensam, ha ångest ensam
Klara upp allt ensam
Du undrar vilken mamma som lämnar en 16 årig tjej ensam
I en stad, i en lägenhet
Och själv flyttar till ett annat land
Har träffat någon där
Tar med lillebror
Blev tillsagd att du fick skylla dig själv
För att du inte ville flytta med
Du undrar vilken mamma som gör något sånt
Jag svarar att ingen normal mamma gör så
Du torkar dina ögon och säger
Nej, just det. Ingen normal mamma
Du frågar varför du har varit så oegosistisk
Gällande dina egna barn
Jag svarar att det är för att du är en bättre mamma
Tänker att det du gör just nu inte är särskilt oegoisktisk
Blir alltid illa till mods när du är full
Men ångrar tanken nästan direkt
Vet att detta är enda sättet för dig
Att våga säga vad som tynger dig
Du säger att jag förstår dig
Jag säger att det gör jag
Du säger att jag är den av mina syskon som förstår dig bäst
Jag säger ingenting, men tänker att
Du borde gå och prata med någon
Har nämt det någon gång och du vägrar
Så istället sitter jag, 19 år
Och får berätta för dig att du är en bra människa
En bra mamma
Att du är min mamma
Vet att du har dina försvarsmurar
Vet att jag kan riva dom
Du säger att du inte kan nå min bror längre
Han lyssnar inte på dig
Du säger att han lyssnar på mig
Att jag kan riva hans murar också
Och att jag kan riva pappas.
Att jag är den som folk kan anförtro sig till
Öppna sig och slänga all skit i mitt ansikte
Kanske är det så, men har du tänkt på hur det känns för mig?
Vem ska jag anförtro mig åt?
Du har sagt åt mig att man inte kan lita på någon
Jag vet att det var ditt osäkra jag som sa det där
Dina försvarsmurar
Du vill skydda mig, oss
Från att bli sårade
Jag vet det
Men du lägger det så hemskt ibland
Förklarar för dig, att livet fungerar så
Man kan inte bli lycklig, om man aldrig blir sårad
Får agera mamma åt dig
Fast att det är du som är min mamma
Det har alltid varit så
Jag är den som var tvungen att bli vuxen så fort som möjligt
Hjälpa dig, hjälpa alla
Hjälpa mig själv, eftersom att det inte fanns någon annan
Hör fotsteg, känner paniken
Skakar i kroppen och hör rösterna
Dom som bara existerar i mitt huvud
Du vet inte att dom finns
Du vet inte min ångest
Jag vill inte tynga ner dig med den
Du är för ömtålig, för skör
Vad gör en 15 årig tjej med röster i huvudet
Som tvingas vara mamma åt sin mamma?
Hon fixar det själv
Inget jävla ungdomspsyk
Ingen jävla medicin
Inga jävla hjärnskrynklare
Jag ska fixa det själv
Såg saker, hörde saker
Skar i benen, skar i armarna
Lättnaden kom
Skakade i kroppen
Gömde såren
Folk såg det ändå, såklart
Lät det läka
Tog magen istället, och under brösten
Ingen såg, ingen märkte, ingen visste
Klockrent.
Min ångest var inte världens
Inte någon annans
Därför behövde den inte synas
Hem, diska, städa, laga mat
Finnas, handla, vara psykolog åt dig
Skolan, vänner, kärlek, problem.
Jag orkade inte.
Droger fick jag i mig
Frivilligt, ja.
Mådde jag bättre då? Ja
För studen.
Fick panikattacker på lektionerna
Taket rasade in, väggarna kvävde mig
Golvet svalde saker, personer tappade sina ansikten på bordet
Jag var livrädd
Ville inte mer
Talade fortfarande inte om något
Gick in på toa, drog en lina eller två
Lugnt. Inga röster, ingen panik, ingen ångest
Väggarna, golvet och taket var normalt igen
Kunde andas, var uppåt, speedad, lycklig
För stunden
16 år.
Bestämde mig för att klara detta
Inga jävla mediciner
Inte för schizofreni, inte för ångest, inte för nån jävla störning.
Vägrade få den stämplen
Vägrade att leva med den.
Trodde stenhårt på att det man själv trasslar till
Kan man själv lösa
Och jag klarade det
Slutade med linorna, med allt knark
Lärde mig tänka annorlunda, tänka bort ångesten
Reda ut och bearbeta saker i mitt huvud
Såg ner på folk som skyllde på en diagnos
Bullshit, jävla mes.
Svaga är ni. Idiotiska.
Uppmärksamhetssökande idioter.
Dom la in sig sjävla på barn och ungdomspsyket
Är ni coola nu?
Folk tävlade i vem som mådde mest dåligt
Löjligt
Tycker fortfarande att det är löjligt
Det sitter i huvudet, ditt beteende sitter i ditt huvud
Dina tankar och ditt ångest sitter i ditt huvud
Öppna, släpp ut det, red ut det.
Fegis. Svaga människa
Jag mår fortfarande mindre bra ibland
Såklart
Men inget mer knark, inga fler köttiga sår
Ser fortfarande saker ibland
Hör röster om jag kommer ur balans
Det gör inget, vet att det bara är i mitt huvud
I mitt vrickade, korkade, värdelösa huvud.
Det går att tänka bort.
Och jag vet varför, för att du klarade det.
Och för att jag är din dotter, mamma.
Kommentarer från er söta läsare.
» Linnea
Du är nu, en riktigt stark person Alexandra. Du borde vara riktigt, riktigt stolt över dig själv. Glöm aldrig att allting kan ordna sig, bara man själv vill.
Trackback