Gammal text, från slutet av trean på gymnasiet.

Ja, jag hoppas verkligen att det inte finns för många människor i världen som känner såhär.
om det finns det, för många alltså, så lider jag med er allihop.


Jag hoppas att ni kunde göra något åt era ormar i magen och era insekter i huvudet.
Jag skulle vilja veta hur ni hanterade det, vad er lösning på problemen var?
Bara för att få veta. Jag antar att alla hittar sina egna lösningar på problemen, oavsett om dom är bra eller dåliga.
Jag undrar vad ni tänker när ni ser väggarna komma närmare och när kroppen lägger av.
Jag undar hur ni känner när ni skulle vilja röra er, men när ni har inte förmågan till det.
Hur gör ni när känseln försvinner, när ögonen åker in i huvudet och allt blir större, mindre, större igen,
och det känns som om man ska tappa fotfästet, fast att man står på golvet?
Hur gör ni när huvudet är på gränsen att sprängas och ni tror att ni ska dö, innan ni inser att huvudet är töjbart,
samtidigt som det är stenhårt och inte rör sig en millimeter?
känner ni också att ni skulle vilja fly till världens ände,fast att man inte vet det, fast att man inte ser det?
eller att ni vill ha hjälp men kan inte sätta fingret på vad det ni vill ha hjälp med?
Lägger ni också märke till alla detaljer och färger, former, veck och prickar och streck?
Förstår ni inte heller hur folk kan springa så olika, eller att nästan varenda människa på bussen har olika skor?
Tänker ni också på att nästan varenda människa på jorden tar sig fram på ett par ben, som ska hålla hela livet?
Vad tänker ni, när ni känner att hjärtat har gått i bitar och spridit sig i kroppen och förstår att det är därför det dunkar olika mycket,
olika hårt i olika delar av kroppen just då?
vad gör ni då ni känner att ni inte duger som ni är?
Vad känner ni, när ni ligger i era sängar på nätterna, och inte vågar somna för att ni är rädda att ni aldrig ska vakna mer?
Vad är det ni tänker på då? Är det familjen, eller är det vännerna, eller kärleken? Är det orden ni tänker på?
Vilka ord som hade kommit ut vilkas munnar och vilka tankar och känslor som hade flödat i vilken människa?
Tänker ni också på att fast att vinden blåser jämt, så rör sig trädtopparna ojämt?
Försöker ni också hitta en balans i en verklighet som ni tror är allas verklighet, eller en balans i något som ni försöker upprätthålla?
Är ni också rädda för känslorna som ibland fyller en, fast att man inte vill, för att dom tar sönder oss?
Jag skulle vilja veta vad ni vill att man ska säga till er, när ni känner såhär. Vad ni tänker.
Jag skulle vilja veta om ni vill att man ska säga något alls, kanske trösta, krama, le eller försöka förstå.
Och mitt i alltihopa, så andas alla så högt. Alla rör sig så fort, så klumpigt, så impulsivt. Är det möjligt?