melankolins sång söng med mig inatt.
Det kommer dagar då melankolin ligger tung över oss
Jag vet att du känner det också, konstnärssjälar som vi är.
Men vad gör vi med vår melankoli?
Målar himlen i färger, ger skuggorna färg och böjer orden till nya ord.
Ger varandra ögonkontakt att leva av och ögonblick av egna tolkningar.
Du var som en fjäder, mjuk mot mina läppar.
Du var som siden, gled mellan mina fingrar.
Ljuset sköljde över dig den morgonen
Och du såg så sårbar ut där du låg, helt i drömmarnas land
Jag undrade vad du drömde.
Om vi drömde om samma saker
Om vi ville samma saker med oss, med varandra
Var och en för sig.
Det var blicken du gav mig
Sättet du bet ihop dina käkar
Pressade samman dina läppar
Som avslöjade dig
Du behövde inte säga något
Jag kände det
Visste vad du skulle säga
Orkade inte säga emot
Tittade på när jag såg för mitt inre
Hur du kastade oss i marken
Hur vi gick i tusen bitar
Gick sönder, blev trasiga
Slets motvilligt åt olika håll
Förstod inte varför du gjorde såhär
Slängde iväg och trampade sönder
Vår mjukhet, ömhet
Våra leenden, vår beröring
Vårt skratt.
Tittade på dig en sista gång
Så noga jag kunde innan du blev suddig
Bakom mina tårfyllda ögon.
Tittade in i dina likadana ögon
Tänkte att jag också måste vara suddig för dig nu
Vi måste vara suddiga nu
Tänkte på alla dom gånger dom ögonen
Tindrat mot mig
Sett bara mig
Hur många gånger jag lagt märke till hur mjuka dina läppar alltid är
Sen tar jag ett djupt andetag
Och vänder mig om och går
Lämnar dig, som jag ville behålla
Och där står du kvar
Med oss i spillror
Jag kvävdes mer för varenda steg jag tog
Bort från dig.
Jag saknar den mjuka tonen i din röst
Den som säger att allt kommer att bli okej
Men den är som bortblåst och jag mår illa av att prata med dig nu
Du får mig att känna mig liten.
Otrygg. Rädd.
Jag vill inte höra på dig nu.
Jag vet att du känner det också, konstnärssjälar som vi är.
Men vad gör vi med vår melankoli?
Målar himlen i färger, ger skuggorna färg och böjer orden till nya ord.
Ger varandra ögonkontakt att leva av och ögonblick av egna tolkningar.
Du var som en fjäder, mjuk mot mina läppar.
Du var som siden, gled mellan mina fingrar.
Ljuset sköljde över dig den morgonen
Och du såg så sårbar ut där du låg, helt i drömmarnas land
Jag undrade vad du drömde.
Om vi drömde om samma saker
Om vi ville samma saker med oss, med varandra
Var och en för sig.
Det var blicken du gav mig
Sättet du bet ihop dina käkar
Pressade samman dina läppar
Som avslöjade dig
Du behövde inte säga något
Jag kände det
Visste vad du skulle säga
Orkade inte säga emot
Tittade på när jag såg för mitt inre
Hur du kastade oss i marken
Hur vi gick i tusen bitar
Gick sönder, blev trasiga
Slets motvilligt åt olika håll
Förstod inte varför du gjorde såhär
Slängde iväg och trampade sönder
Vår mjukhet, ömhet
Våra leenden, vår beröring
Vårt skratt.
Tittade på dig en sista gång
Så noga jag kunde innan du blev suddig
Bakom mina tårfyllda ögon.
Tittade in i dina likadana ögon
Tänkte att jag också måste vara suddig för dig nu
Vi måste vara suddiga nu
Tänkte på alla dom gånger dom ögonen
Tindrat mot mig
Sett bara mig
Hur många gånger jag lagt märke till hur mjuka dina läppar alltid är
Sen tar jag ett djupt andetag
Och vänder mig om och går
Lämnar dig, som jag ville behålla
Och där står du kvar
Med oss i spillror
Jag kvävdes mer för varenda steg jag tog
Bort från dig.
Jag saknar den mjuka tonen i din röst
Den som säger att allt kommer att bli okej
Men den är som bortblåst och jag mår illa av att prata med dig nu
Du får mig att känna mig liten.
Otrygg. Rädd.
Jag vill inte höra på dig nu.
Kommentarer från er söta läsare.Trackback