vita, kyliga välkomna natt.
du är svår att leva utan
jag är svår att leva med
och det känns nu, att du är en sån
och att jag är som jag är
för jag blir osäkrare och osäkrare
drar mig undan istället för att säga något
jag är van vid att allting är mitt fel
jämt
att jag automatiskt får skuldkänslor för saker jag inte ens gjort.
inte ens sagt, eller tänkt.
drar mig undan för att det är lättare, tryggare.
ändå drar jag mig inte undan som jag brukar
jag hoppar
och även om det inte är några stora hopp
är det tillräckligt för att förstå
att inte alla hopp misslyckas
den känslan är också viktig att känna
att man kanske ändå gjorde det som var rätt, bra.
men jag känner mig sällan bra,
dagar som den här glömmer jag lätt bort vad det är som är bra med mig
jag kan bara tänka på vad jag måste göra bättre, snabbare, gladare
och det är just tanken på att jag måste vara gladare
som gör mig sånhär ibland
och när folk säger åt mig att vara gladare, att sluta klaga, att sluta vara som jag är
som jag inte alls blir gladare
utan börjar fundera ännu mer
på varför jag är som jag är
varför jag för såhär.
Och tystnaden kan jag inte hålla lika länge
att vara tyst gör mig inte tillfredsställd längre
utan känns snarare som ett rop på något
på att bli hörd, och sedd.
Även om det inte går när man är tyst, jag vet det
och jag vill inte vara tyst
jag hör alla som är glada då, positiva
livliga, spralliga och precis allt som jag inte är i den stunden
och jag blir illamående
därför att jag vill prata
om någon bara orkade vänta tills jag kunde hitta orden
det är inte som det låter
jag har svårt för att prata, mycket lättare för att skriva
när jag ska säga något, fastnar allt
om det jag ska säga betyder någor för mig
som om jag har svalt min tunga och inte kan tala om var den tog vägen
men alla har alltid tappat tålamodet för mig
och inte väntat på mig fast att jag har försökt springa ikapp.
ord betydde så mycket för mig innan
och jag kan inte förneka att jag fortfarande tycker om ord
men jag hade så svårt att säga det, högt
det blir lätt så att man säger samma sak flera gånger då
istället
för att det inte är det man egentligen vill säga
men man får inte fram något annat
jag vet hur det är att befinna sig allra längst ner
av allt, långt under botten
och jag befinner mig inte där längre
det har jag inte gjort på en lång tid
jag befinner mig över ytan och jag trivs
men ibland skymtar jag botten långt där nere
och dras under ytan ett slag
jag vill inte vara ivägen
besvärlig, jobbig eller svår
jag vill bara ha lite förstående ibland
och jag får det
plötsligt finns det folk, som bryr sig
och det känns förvirrande ibland
ovant och konstigt
när jag är så van att bry mig om folk
som inte kunde bry sig mindre.
jag har så svårt att sluta bry mig, när jag väl har släppt in
och det är egentligen heller inget dåligt
om det inte var för att alla jämt försvann
jag har många gånger funderat över meningen med det
förutom att jag uppenbarligen var så hemsk att jag förtjänade det
meningen var väl inte särskilt komplicerad
människor behöver folk som bryr sig
oavsett om dom stannar kvar, eller försvinner
oavsett om dom känner sig ensamma, eller inte
så vet dom att det faktiskt finns någon
ett litet liv som andas, som bryr sig
det är därför jag är så otrevlig ibland
jag orkar inte bry mig om folk
för dom flesta är så otacksamma
tar utan att ge, och tar dessutom förgivet att dom ska få
få förståelse, betryggelse, beskyddelse.
och jag vet att jag kan verka så otacksam,
odräglig och kort
tyst och frånvarande
jag blir bara tyst när jag har så mycket jag vill säga
som jag inte vet hur jag ska uttrycka.
för att jag är rädd att om jag säger det högt
kommer mina farhågor inträffa.
jag vet förståss att det är löjligt.
dom kommer inte inträffa för att jag säger det högt
men min hjärta pickar på snabbare ändå.
förlåt för det
och för det här
jag bryr mig
och nu kommer jag alltid göra det
tack.
jag är svår att leva med
och det känns nu, att du är en sån
och att jag är som jag är
för jag blir osäkrare och osäkrare
drar mig undan istället för att säga något
jag är van vid att allting är mitt fel
jämt
att jag automatiskt får skuldkänslor för saker jag inte ens gjort.
inte ens sagt, eller tänkt.
drar mig undan för att det är lättare, tryggare.
ändå drar jag mig inte undan som jag brukar
jag hoppar
och även om det inte är några stora hopp
är det tillräckligt för att förstå
att inte alla hopp misslyckas
den känslan är också viktig att känna
att man kanske ändå gjorde det som var rätt, bra.
men jag känner mig sällan bra,
dagar som den här glömmer jag lätt bort vad det är som är bra med mig
jag kan bara tänka på vad jag måste göra bättre, snabbare, gladare
och det är just tanken på att jag måste vara gladare
som gör mig sånhär ibland
och när folk säger åt mig att vara gladare, att sluta klaga, att sluta vara som jag är
som jag inte alls blir gladare
utan börjar fundera ännu mer
på varför jag är som jag är
varför jag för såhär.
Och tystnaden kan jag inte hålla lika länge
att vara tyst gör mig inte tillfredsställd längre
utan känns snarare som ett rop på något
på att bli hörd, och sedd.
Även om det inte går när man är tyst, jag vet det
och jag vill inte vara tyst
jag hör alla som är glada då, positiva
livliga, spralliga och precis allt som jag inte är i den stunden
och jag blir illamående
därför att jag vill prata
om någon bara orkade vänta tills jag kunde hitta orden
det är inte som det låter
jag har svårt för att prata, mycket lättare för att skriva
när jag ska säga något, fastnar allt
om det jag ska säga betyder någor för mig
som om jag har svalt min tunga och inte kan tala om var den tog vägen
men alla har alltid tappat tålamodet för mig
och inte väntat på mig fast att jag har försökt springa ikapp.
ord betydde så mycket för mig innan
och jag kan inte förneka att jag fortfarande tycker om ord
men jag hade så svårt att säga det, högt
det blir lätt så att man säger samma sak flera gånger då
istället
för att det inte är det man egentligen vill säga
men man får inte fram något annat
jag vet hur det är att befinna sig allra längst ner
av allt, långt under botten
och jag befinner mig inte där längre
det har jag inte gjort på en lång tid
jag befinner mig över ytan och jag trivs
men ibland skymtar jag botten långt där nere
och dras under ytan ett slag
jag vill inte vara ivägen
besvärlig, jobbig eller svår
jag vill bara ha lite förstående ibland
och jag får det
plötsligt finns det folk, som bryr sig
och det känns förvirrande ibland
ovant och konstigt
när jag är så van att bry mig om folk
som inte kunde bry sig mindre.
jag har så svårt att sluta bry mig, när jag väl har släppt in
och det är egentligen heller inget dåligt
om det inte var för att alla jämt försvann
jag har många gånger funderat över meningen med det
förutom att jag uppenbarligen var så hemsk att jag förtjänade det
meningen var väl inte särskilt komplicerad
människor behöver folk som bryr sig
oavsett om dom stannar kvar, eller försvinner
oavsett om dom känner sig ensamma, eller inte
så vet dom att det faktiskt finns någon
ett litet liv som andas, som bryr sig
det är därför jag är så otrevlig ibland
jag orkar inte bry mig om folk
för dom flesta är så otacksamma
tar utan att ge, och tar dessutom förgivet att dom ska få
få förståelse, betryggelse, beskyddelse.
och jag vet att jag kan verka så otacksam,
odräglig och kort
tyst och frånvarande
jag blir bara tyst när jag har så mycket jag vill säga
som jag inte vet hur jag ska uttrycka.
för att jag är rädd att om jag säger det högt
kommer mina farhågor inträffa.
jag vet förståss att det är löjligt.
dom kommer inte inträffa för att jag säger det högt
men min hjärta pickar på snabbare ändå.
förlåt för det
och för det här
jag bryr mig
och nu kommer jag alltid göra det
tack.
snöflingor och klara nätter
Hej och sånt, jag är faktiskt otroligt dålig på att blogga.
Mest för att jag tycker att det knappt finns några bloggar som faktiskt känns särskilt personliga.
Utan dom känns mest, "Hej jag har ätit fyra mackor idag, och har köpt skor i stan" jaha?!?!
Jag skiter väl fullständigt i vad du har fucking ätit och handlat i stan idag, jävla tard.
Skiter fullständigt i var i Sverige du befinner dig, eller vemfan du är med just nu?
Arg jag låter, haha. har pms, kan inte riktigt kontrollera det tyvärr.
bara för det tänker jag också säga vad jag har ätit idag, 4 mackor! INTRESSANT VA?!
Och jag har handlat shower grej mög, och hårinpackning och cigg i Kista galleria, också fruktansvärt olidigt intressant.
Jag vaknade klockan 9, somnade om till 10, somnade om igen till 11, och somnade om en sista gång och gick upp och rökte vid 12. Sen har jag bara varit i min säng hela dagen, kollat på tv och film på min dator.
Fotade lite också, kommer lägga upp dom i slutet på det här bögiga inlägget också.
Jaha... Eftersom att jag går emot strömmen och eftersom att min blogg alltid är personlig och speglar känslorna som jag känner när jag skriver mina bögiga inlägg, så kan jag säga att jag bor i min lägenhet igen, ni som inte känner mig särskilt bra, vet säkert inte att jag inte bott här hela året, men det har jag inte iallafall, och nu är jag hemma igen.
Jag älskar min lägenhet väldigt högt, och det känns som hemma. verkligen hemma, jag har rätt svårt för att känna något som "hemma" men det gör min lägenhet för mig. Här finns mina saker, mina tavlor, mina foton, här hänger saker på väggarna, här finns hyllor, bokhylla, gardiner, kläder överallt, för att sån är jag och jag tycker om det. Hemtrevligt!
Just nu är jag aningen ur balans i huvudet, men samtidigt kunde det ha varit värre.
Juste jag skulle säga att det finns en blogg, som för mig känns väldigt personlig, och jag gillar denna bloggen!
http://liteavelina.devote.se
Väldigt fint, inspirerande och vackert!
En annan väldigt fin blogg som jag tittar in i lite då och då tillhör ingen annan än en liten suss,
för att den också är väldigt fin och inspirerande!
http://enelliott.webblogg.se
Nu ska jag inte spamma fler bloggar som jag tycker om, utan jag hade tänkt att tala om att min inspiration är hyfsat mycket tillbaka iallafall. Blir arg på mig själv när jag inte får till något som jag vill att det ska se ut.
Jag brukade/brukar vara bra på det, iallafall i fotoväg, men just nu känns det som om det håller på att glida mig lite ur händerna. Jag mår bra när jag får lov att vara kreativ, och jag är kreativ när jag mår bra. Enkelt, simpelt.
Och jag har målat, jag har fotat, jag har skrivit och jag har läst, för jag mår bra nu.
I allmänthet, just nu i detta nuet, mår jag mindre bra, men det är inte på grund av något utomstående, utan snarare på grund av mitt huvud, som har bestämt sig för att gå och skaffa sig en fin liten IDIOTISK störning, som gör mig totalt dum i huvudet. Men det gör inget, alla är cp ibland, och jag vill speciellt säga tack till en väldigt fin människa som trots mina vredesutbrott, värdelöshetsskänslor och ångest, får mig att skratta och må bättre.
Och nu ska jag fortsätta att titta på Water for Elephants.
Sen kanske jag återkommer senare ikväll. Hejdå osv!
Mest för att jag tycker att det knappt finns några bloggar som faktiskt känns särskilt personliga.
Utan dom känns mest, "Hej jag har ätit fyra mackor idag, och har köpt skor i stan" jaha?!?!
Jag skiter väl fullständigt i vad du har fucking ätit och handlat i stan idag, jävla tard.
Skiter fullständigt i var i Sverige du befinner dig, eller vemfan du är med just nu?
Arg jag låter, haha. har pms, kan inte riktigt kontrollera det tyvärr.
bara för det tänker jag också säga vad jag har ätit idag, 4 mackor! INTRESSANT VA?!
Och jag har handlat shower grej mög, och hårinpackning och cigg i Kista galleria, också fruktansvärt olidigt intressant.
Jag vaknade klockan 9, somnade om till 10, somnade om igen till 11, och somnade om en sista gång och gick upp och rökte vid 12. Sen har jag bara varit i min säng hela dagen, kollat på tv och film på min dator.
Fotade lite också, kommer lägga upp dom i slutet på det här bögiga inlägget också.
Jaha... Eftersom att jag går emot strömmen och eftersom att min blogg alltid är personlig och speglar känslorna som jag känner när jag skriver mina bögiga inlägg, så kan jag säga att jag bor i min lägenhet igen, ni som inte känner mig särskilt bra, vet säkert inte att jag inte bott här hela året, men det har jag inte iallafall, och nu är jag hemma igen.
Jag älskar min lägenhet väldigt högt, och det känns som hemma. verkligen hemma, jag har rätt svårt för att känna något som "hemma" men det gör min lägenhet för mig. Här finns mina saker, mina tavlor, mina foton, här hänger saker på väggarna, här finns hyllor, bokhylla, gardiner, kläder överallt, för att sån är jag och jag tycker om det. Hemtrevligt!
Just nu är jag aningen ur balans i huvudet, men samtidigt kunde det ha varit värre.
Juste jag skulle säga att det finns en blogg, som för mig känns väldigt personlig, och jag gillar denna bloggen!
http://liteavelina.devote.se
Väldigt fint, inspirerande och vackert!
En annan väldigt fin blogg som jag tittar in i lite då och då tillhör ingen annan än en liten suss,
för att den också är väldigt fin och inspirerande!
http://enelliott.webblogg.se
Nu ska jag inte spamma fler bloggar som jag tycker om, utan jag hade tänkt att tala om att min inspiration är hyfsat mycket tillbaka iallafall. Blir arg på mig själv när jag inte får till något som jag vill att det ska se ut.
Jag brukade/brukar vara bra på det, iallafall i fotoväg, men just nu känns det som om det håller på att glida mig lite ur händerna. Jag mår bra när jag får lov att vara kreativ, och jag är kreativ när jag mår bra. Enkelt, simpelt.
Och jag har målat, jag har fotat, jag har skrivit och jag har läst, för jag mår bra nu.
I allmänthet, just nu i detta nuet, mår jag mindre bra, men det är inte på grund av något utomstående, utan snarare på grund av mitt huvud, som har bestämt sig för att gå och skaffa sig en fin liten IDIOTISK störning, som gör mig totalt dum i huvudet. Men det gör inget, alla är cp ibland, och jag vill speciellt säga tack till en väldigt fin människa som trots mina vredesutbrott, värdelöshetsskänslor och ångest, får mig att skratta och må bättre.
Och nu ska jag fortsätta att titta på Water for Elephants.
Sen kanske jag återkommer senare ikväll. Hejdå osv!
tankar.
Vad är verklighet?
Är verklighet den som är likadan för alla, eller är verklighet den som vi har fått lära oss att den är?
Är dom som ser saker fria från normer som präglar oss andra?
Eller gör vårt abstrakta tänkande att vi tänker långt utanför det som är rimligt att tänka, och gör att vi själva skapar en verklighet som vi vill vara i, och se?
Skapar våra inre demoner en verklighet som vi inte själva förstår att vi har skapat, som gör oss frustrerade och rädda?
Är vi som vi är av fri vilja eller finns det saker som vi lär oss för att begränsa eller hinda oss från att se och veta vissa saker?
Finns det saker som vi inte förstår som vi inte är redo för att veta än, om oss själva?
Eller finns det helt enkelt bara det som finns. Inget djupare plan, ingenting annat än detta?
Är det bara hjärnspöken som finns i våra sinnen när vi upplever något som vi inte förstår eller kan förklara?
Är verklighet den som är likadan för alla, eller är verklighet den som vi har fått lära oss att den är?
Är dom som ser saker fria från normer som präglar oss andra?
Eller gör vårt abstrakta tänkande att vi tänker långt utanför det som är rimligt att tänka, och gör att vi själva skapar en verklighet som vi vill vara i, och se?
Skapar våra inre demoner en verklighet som vi inte själva förstår att vi har skapat, som gör oss frustrerade och rädda?
Är vi som vi är av fri vilja eller finns det saker som vi lär oss för att begränsa eller hinda oss från att se och veta vissa saker?
Finns det saker som vi inte förstår som vi inte är redo för att veta än, om oss själva?
Eller finns det helt enkelt bara det som finns. Inget djupare plan, ingenting annat än detta?
Är det bara hjärnspöken som finns i våra sinnen när vi upplever något som vi inte förstår eller kan förklara?
Du kan inte vara glad för någon annans skull, om du själv mår kasst.
Jag vill gråta när jag ser vad du skriver
Mest för att du är så elak
Du har en så skev bild av verkligheten
Som om du går och skaver, går och inte passar ihop med dig själv
Som om du måste hitta fel på andra
För att du inte ska känna dig sämre själv
Fast så kanske det inte heller är
Du bara vältrar dig i sorgen
Bryr dig inte om någon annans sorg än din egen
Struntar fullständigt i vems tår du trampar på
Sålänge du har dina egna hela
Det har alltid varit så
Du ska kolla vad personerna har i bagaget
Men ditt är förseglat, låst, undangömt
Och när det kommer till pass, vänder du allt du kan mot någon
Som inte kan vända någonting emot dig
Jag förlorade min tillit till dig den kvällen
Fullständigt, och det gjorde så ont.
.,.
Och sen skjöt du mig i hjärtat.
Och skulle berätta för mig hur du mådde.
Och skulle berätta för mig hur du mådde.