vita, kyliga välkomna natt.
du är svår att leva utan
jag är svår att leva med
och det känns nu, att du är en sån
och att jag är som jag är
för jag blir osäkrare och osäkrare
drar mig undan istället för att säga något
jag är van vid att allting är mitt fel
jämt
att jag automatiskt får skuldkänslor för saker jag inte ens gjort.
inte ens sagt, eller tänkt.
drar mig undan för att det är lättare, tryggare.
ändå drar jag mig inte undan som jag brukar
jag hoppar
och även om det inte är några stora hopp
är det tillräckligt för att förstå
att inte alla hopp misslyckas
den känslan är också viktig att känna
att man kanske ändå gjorde det som var rätt, bra.
men jag känner mig sällan bra,
dagar som den här glömmer jag lätt bort vad det är som är bra med mig
jag kan bara tänka på vad jag måste göra bättre, snabbare, gladare
och det är just tanken på att jag måste vara gladare
som gör mig sånhär ibland
och när folk säger åt mig att vara gladare, att sluta klaga, att sluta vara som jag är
som jag inte alls blir gladare
utan börjar fundera ännu mer
på varför jag är som jag är
varför jag för såhär.
Och tystnaden kan jag inte hålla lika länge
att vara tyst gör mig inte tillfredsställd längre
utan känns snarare som ett rop på något
på att bli hörd, och sedd.
Även om det inte går när man är tyst, jag vet det
och jag vill inte vara tyst
jag hör alla som är glada då, positiva
livliga, spralliga och precis allt som jag inte är i den stunden
och jag blir illamående
därför att jag vill prata
om någon bara orkade vänta tills jag kunde hitta orden
det är inte som det låter
jag har svårt för att prata, mycket lättare för att skriva
när jag ska säga något, fastnar allt
om det jag ska säga betyder någor för mig
som om jag har svalt min tunga och inte kan tala om var den tog vägen
men alla har alltid tappat tålamodet för mig
och inte väntat på mig fast att jag har försökt springa ikapp.
ord betydde så mycket för mig innan
och jag kan inte förneka att jag fortfarande tycker om ord
men jag hade så svårt att säga det, högt
det blir lätt så att man säger samma sak flera gånger då
istället
för att det inte är det man egentligen vill säga
men man får inte fram något annat
jag vet hur det är att befinna sig allra längst ner
av allt, långt under botten
och jag befinner mig inte där längre
det har jag inte gjort på en lång tid
jag befinner mig över ytan och jag trivs
men ibland skymtar jag botten långt där nere
och dras under ytan ett slag
jag vill inte vara ivägen
besvärlig, jobbig eller svår
jag vill bara ha lite förstående ibland
och jag får det
plötsligt finns det folk, som bryr sig
och det känns förvirrande ibland
ovant och konstigt
när jag är så van att bry mig om folk
som inte kunde bry sig mindre.
jag har så svårt att sluta bry mig, när jag väl har släppt in
och det är egentligen heller inget dåligt
om det inte var för att alla jämt försvann
jag har många gånger funderat över meningen med det
förutom att jag uppenbarligen var så hemsk att jag förtjänade det
meningen var väl inte särskilt komplicerad
människor behöver folk som bryr sig
oavsett om dom stannar kvar, eller försvinner
oavsett om dom känner sig ensamma, eller inte
så vet dom att det faktiskt finns någon
ett litet liv som andas, som bryr sig
det är därför jag är så otrevlig ibland
jag orkar inte bry mig om folk
för dom flesta är så otacksamma
tar utan att ge, och tar dessutom förgivet att dom ska få
få förståelse, betryggelse, beskyddelse.
och jag vet att jag kan verka så otacksam,
odräglig och kort
tyst och frånvarande
jag blir bara tyst när jag har så mycket jag vill säga
som jag inte vet hur jag ska uttrycka.
för att jag är rädd att om jag säger det högt
kommer mina farhågor inträffa.
jag vet förståss att det är löjligt.
dom kommer inte inträffa för att jag säger det högt
men min hjärta pickar på snabbare ändå.
förlåt för det
och för det här
jag bryr mig
och nu kommer jag alltid göra det
tack.
jag är svår att leva med
och det känns nu, att du är en sån
och att jag är som jag är
för jag blir osäkrare och osäkrare
drar mig undan istället för att säga något
jag är van vid att allting är mitt fel
jämt
att jag automatiskt får skuldkänslor för saker jag inte ens gjort.
inte ens sagt, eller tänkt.
drar mig undan för att det är lättare, tryggare.
ändå drar jag mig inte undan som jag brukar
jag hoppar
och även om det inte är några stora hopp
är det tillräckligt för att förstå
att inte alla hopp misslyckas
den känslan är också viktig att känna
att man kanske ändå gjorde det som var rätt, bra.
men jag känner mig sällan bra,
dagar som den här glömmer jag lätt bort vad det är som är bra med mig
jag kan bara tänka på vad jag måste göra bättre, snabbare, gladare
och det är just tanken på att jag måste vara gladare
som gör mig sånhär ibland
och när folk säger åt mig att vara gladare, att sluta klaga, att sluta vara som jag är
som jag inte alls blir gladare
utan börjar fundera ännu mer
på varför jag är som jag är
varför jag för såhär.
Och tystnaden kan jag inte hålla lika länge
att vara tyst gör mig inte tillfredsställd längre
utan känns snarare som ett rop på något
på att bli hörd, och sedd.
Även om det inte går när man är tyst, jag vet det
och jag vill inte vara tyst
jag hör alla som är glada då, positiva
livliga, spralliga och precis allt som jag inte är i den stunden
och jag blir illamående
därför att jag vill prata
om någon bara orkade vänta tills jag kunde hitta orden
det är inte som det låter
jag har svårt för att prata, mycket lättare för att skriva
när jag ska säga något, fastnar allt
om det jag ska säga betyder någor för mig
som om jag har svalt min tunga och inte kan tala om var den tog vägen
men alla har alltid tappat tålamodet för mig
och inte väntat på mig fast att jag har försökt springa ikapp.
ord betydde så mycket för mig innan
och jag kan inte förneka att jag fortfarande tycker om ord
men jag hade så svårt att säga det, högt
det blir lätt så att man säger samma sak flera gånger då
istället
för att det inte är det man egentligen vill säga
men man får inte fram något annat
jag vet hur det är att befinna sig allra längst ner
av allt, långt under botten
och jag befinner mig inte där längre
det har jag inte gjort på en lång tid
jag befinner mig över ytan och jag trivs
men ibland skymtar jag botten långt där nere
och dras under ytan ett slag
jag vill inte vara ivägen
besvärlig, jobbig eller svår
jag vill bara ha lite förstående ibland
och jag får det
plötsligt finns det folk, som bryr sig
och det känns förvirrande ibland
ovant och konstigt
när jag är så van att bry mig om folk
som inte kunde bry sig mindre.
jag har så svårt att sluta bry mig, när jag väl har släppt in
och det är egentligen heller inget dåligt
om det inte var för att alla jämt försvann
jag har många gånger funderat över meningen med det
förutom att jag uppenbarligen var så hemsk att jag förtjänade det
meningen var väl inte särskilt komplicerad
människor behöver folk som bryr sig
oavsett om dom stannar kvar, eller försvinner
oavsett om dom känner sig ensamma, eller inte
så vet dom att det faktiskt finns någon
ett litet liv som andas, som bryr sig
det är därför jag är så otrevlig ibland
jag orkar inte bry mig om folk
för dom flesta är så otacksamma
tar utan att ge, och tar dessutom förgivet att dom ska få
få förståelse, betryggelse, beskyddelse.
och jag vet att jag kan verka så otacksam,
odräglig och kort
tyst och frånvarande
jag blir bara tyst när jag har så mycket jag vill säga
som jag inte vet hur jag ska uttrycka.
för att jag är rädd att om jag säger det högt
kommer mina farhågor inträffa.
jag vet förståss att det är löjligt.
dom kommer inte inträffa för att jag säger det högt
men min hjärta pickar på snabbare ändå.
förlåt för det
och för det här
jag bryr mig
och nu kommer jag alltid göra det
tack.
Kommentarer från er söta läsare.Trackback